Jag försöker sluta fred med mina känslor.
Att acceptera att jag känner som jag gör är svårt, det gör mig förvirrad och rädd. Men det är så.
Jag blir kär. Helt huvudlöst kär.
Kär i musik, kär i konst, kär i ord.
Friheten! Livet! Naturen! I saker som konstant omringar mig och som jag känner sån tacksamhet mot. Jag är kär i mig själv och den person jag försöker bli. Kär i honom.

Men kärleken gör mig rädd. Jag känner så mycket, hela tiden. Jag försöker tygla mig för att inte bli helt blind och galen (och sårad), men då känner jag... så väldigt lite istället. Jag har tyglat mig så länge att jag inte riktigt vet hur man gör längre.

Jag försöker verkligen sluta fred med mina känslor

Flock
helt delad från någon historia
Jag skvalpar emellan
finner mina solrum

Saltvattnet bleknar
utan att ta plats
ser sina chanser
i bildspråket

Jag trycker mig in
ser färgen förkolna
Mina fötter glider
mellan vågen och stenen

Hur ska man landa?
Klarar du av den jag är?
Kan du se mig?
Får livet brusa?
mellan stenen och vågen

Såhär enkelt är det.
Jag vill se dig. Jag vill baka med dig. Promenera. Jag vill kyssa din rygg om morgonen.
Jag vill att du ska vara lycklig och kreativ. Jag vill hjälpa dig med det. Bara hålla din hand.
Jag vill se hur du kokar kaffe eller beställer en öl. Jag vill veta hur din dag varit och när du talar ska du ska känna att du kan berätta allt för mig.
Jag vill lära mig av dig. Jag vill memorera hur du borstar dina tänder, hur du går, dina regnbågshinnor.
Jag vill höra dina historier, bara finnas till.
Jag vill ta ner dig på jorden och lyfta dig till skyarna.
Så är det helt enkelt.

Granbarret
mot din läpp
fyller mig av
snäckskalens sus

Grömgungande
Klappa hipsterfuck
Jag ber dig
om absolut ingenting

+1
Jag är +1
Magneter
Fingrar som knäcks
Vilda, hopplösa hjärta
Dina andetag
svalkar min kropp
För jag är +1

Känns som att detta kommer bli en lång resa...

Jag tänkte lite
Surrade ut på stan en sommarnatt
Kedjerökte på parkbänkar
Mina kinder drogs mot jorden
Det var lika lätt som ett blomblad släpper

Jag och han, och han, och han
trött på det nu
Har väll egentligen lekt klart med pojkarna nu
Men jag måste ta mig som jag kommer
Lika lugnande och vild som Red Bull

Jag står med mina runda armar och kinder
snabbt röda
Så älskande mot allt
Ömt mot de som förtjänar det
Orden flyter fritt

Som att rulla fram
Ta sig till ställen bara drömmar kan
Det betyder att jag flyger min kos
Igen
Allt jag någonsin önskat mig

Lite sen i starten
Men ändå
Allt som någonsin sårat mig
Har nu blommat ut
i stålande mungipor

Det känns som att jag har intalat mig själv att börja om ofantligt många gånger det här senaste året. Att bli snällare, att bli friskare, att bli gladare, att bli tolerantare, att bli aktivare, att bli friare. Allting har bara fallit ihop samma sekund jag tänkt tanken.
Men nu är det äntligen dags. Jag vet att det är slut nu. Jag vet vad jag vill och jag vet att jag räcker till. Jag är ute och springer, jag smyger mig ut, jag äter minimalt med kött, jag lyssnar på musik, jag masserar mina käkar.
Jag kommer aldrig någonsin hamna dit jag planerat att gå.
Och nu, tillbaka till ekvationerna.

Vinden ser igenom mitt glas
Blåser mig omkull i fart mot framtiden
Dold horisont
och ändå krossar jag glödlampor mot huvudet
Så många mattor som ryckts undan under mina fötter
Jag tror på min egen lögn bara
går balansgång på spindelnät
äter mina fingrar
använder dom till snusk, mums
sprutar/röker kemikalier i munnen
Mönstret är vrängt
Som att falla utan mark

Låt mig bara kickas i min egenhet