Jag har svårt att fästa blicken
Kan inte tänka klart
Balanssinnet försämras
Jag känner en svag panik likt syra som kokar i min kropp
Tårar sedan skratt
sedan tårar igen
Sedan vill jag att allt ska försvinna

Det ansikte jag visar lyser av kyla
men mitt hjärta är se extremt känsligt att det just nu dör
Det är idag mitt kalla yttre som får mig att gråta
Hur ska min kärlek kunna synas när mitt ansikte vägrar visa den?

Återigen saltvatten på min hud

Först kommer begäret
sedan är jag förlorad
Svälj
och sedan den extrema ångesten
den river mig

När jag törstade efter skönhet slöt jag ögonen och blickade in i mitt eget hjärta, precis som jag blev tillsagd.

Men jag hittade ingen skönhet, även när jag letade i de allra finaste utkanterna.

Jag hittade ingen skönhet.

Skönheten tål inte alltför många blickar sas det.

Så jag skall icke föra mitt hjärta till mina läppar.

Jag kan inte sätta ord på min galenskap
Hur ska jag kunna?

Jag måste kunna,
för om jag inte skriver ner det..

Havet
saltet tar min hud

Ljuset cirkulerade, pulserade, dikterade likt blixtkaos. Persiennen förhindrade dess framfart, skapade randiga mönster ovanpå vita lakan. Blicken vandrar över ljusets glans, dammets revansch. Dammpartiklarna dansar med solens energi, in, ut ur ränderna. Trycker kinden hårt mot kuddens smutsiga linne. Hårtestar smeker lätt pannan, suddar rynkor och oro. Hjärtats förlorade slag ekar likt blixtar mot betongväggarna. Snön utanför fönstret glittrar dystert medan den faller mot den kyliga marken. Kylan letar sig genom betongen och in i rummet och när ljuset på mina linnelakan förvandlas från ett rosenaltare till gyllene guld kastar jag av mig täcket och låter frosten attackera min kropp. Nyårsdagen. Nyårsmorgon, Jag fnyser, rullar över på sidan, ryggen mot dammets dans.

Ignorerar våra hjärtans förlorade slag. Fingrar förstrött på den vita väggen, låter pekfingret pressas mot kylan. Så faller snön, ska jag sakta blekna bort här? Ur ingenting kommer ingenting, förra året var ingenting, detta året kommer bli ingenting. Fingertoppen fryser fast i betongen. Drar bort köttet från vinterkylan, faller över på rygg, fascineras av hur rörelsen skapar kaos bland stoftets kosmos. Jag tar ett djupt andetag och känner lukten av smuts och fett. Lev det här året med tillförsikt uppmanar jag mig själv när jag drar det mjuka täcket över mig och låter ögonlocken stänga ute ljuset.

Andas in din andedräkt när du lägger pannan mot min
Bitterljuvt

Känner din hand vandra uppåt ifrån midjan
uppupp

Hör dig nosa mig i nacken
sniff

Känner din mage under mina händer
Varma du

Ser dig drömma i sömnen
Leende

Jag är så trött på mig själv
Mina förälskelser gäller bara människor som aldrig förälskar sig i mig

Jag väntar in den nya dagen
solen färgar skyskrapan röd och guld
Väntar tills ljuset faller mig i ögonen
innan jag sätter mig upp
vita lakan faller från min kropp
naken
ställer mig vid fönstret
vad gör det mig ifall någon ser
morgonen kommer med ett löfte
plockar fram kläder för dagen
ser hur ljuset leker på mina väggar
sovrumsväggar

Jag är för ung
Redo att dö

Jag måste acceptera att jag aldrig kommer sluta tänka på honom
det kommer gå ett år, två, tre, och jag kommer fortfarande tänka på honom
varför han sa det han sa, på varför han gjorde det han gjorde
jag kommer tänka på hur jag drömde om honom

Önskar du inte att du kunde gå tillbaka till då du inte hade förlorat någonting?

Jag finner lugn i alla som sitter ensamma
vi är inte ensamma
vi skapar och bildar oss själva
till de vi vill vara

Jag känner er styrka

Hissen är alltid tänd
den suger energi
jag stiger in och trycker på knappen
högsta våningen
istället åker den neråt
jag trycker igen
hamrar mot det döda stålet
jag fortsätter neråt
och neråt
till underjorden
och till den jag en gång kommer älska