Knäpper i öronen, ögonen grinar illa. Gatan är lång, bilarna på fel sida. Tutandes. Pilar sölar ner marken och där borta står det någon åskslagen. Jag virvlar förbi och bådar gott för framtiden. En svart massa som flyger. Det vackra folket går förbi och jag krymper flera decimeter. Men nej, Jag tillhör dom nu. Sparkar en lyktstolpe och reser ragg. Jag talar engelska men jag tänker än på svenska, och jag slutar inte gå. Jag har ingenstans att bo ikväll. Inte en enda själ i denna stad känner mig. Vid en pub står tre tjejer. De skrattar och kikar nyfiket på mig. De sticker händerna i fickorna och tuggar sina tuggummin. Just när jag passerar dom kurrar min mage ljudligt. Jag ler urskuldande mot dom och fortsätter vidare. Mina skor plaskade i vattenpölar. Sedan står en av tjejerna framför mig. Hon är längre än mig med brunt hår som går till midjan.

  Hey! Why don’t you come with us?, Hasplar hon ur sig på klingande brittisk engelska, hennes armar fortfarande svängandes efter springturen. Hon likande ett skrämt rådjur.

  Should I?, frågade jag tvekande, rädd för hennes vackra ögon.

  Of course!,  nästan ropade hon och tog mig under armen, we’re going to grab something to eat.

  I don’t have any money.., svarar jag harmset. Hon såg på mig och log.

  Hmm, okay. I’ll buy you a burger now and you’ll treat me one when you feel like it, deal?

Redan där var vi vänner. Neonskyltarna färgade våra ansikten likt en rejvares den kvällen. Hennes rådjursögon var fyllda av förväntan när jag svarade

  Deal!

Kanske var det mina ögon som var vida. Plötsligt var jag Londonbo.

En man på en gata. Han sitter, en gitarr bredvid sig. Det är sommar och asfalten luktar varm, svettig. Han bär ett svart urtvättat linne, det hänger löst över brunbränd hud. Ingen klocka på handleden. Han är en mästare, foxy. Han slösar inte tid på enkelt prat. Aldrig hade jag sett en vit man med så svart hår, färgen liknades med olja. Jag tog tre långa steg och satte mig bredvid honom. Han tittade förvånat på mig
 - Hade du väntat dig att vara ensam?, frågade jag. Hans mörkbruna ögon lös av förväntan, han såg äventyret som låg för hans fötter.
 - Ja, svarade han kort, men låt oss vara vänner.
 - Vänner?!, utropade jag, jag som trodde vi skulle bli älskare, konstnärer och allt därmellan.
 - Det har jag ingenting emot, log han.
Vi satt där tills solen lämnade oss, då tog han min hand och sa kom. Vi gick men snabba steg, han med gitarren i högsta hugg, tills vi kom till en silvrig trädörr som han låste upp. Vi sprang uppför trapporna tills vi kom till taket. Ljuset var guldigt mot takets svarta plåt. På det taket såg vi solen ätas upp av medelhavet och älskade för första gången. Det skulle inte bli bättre.

Det vita pappret nuddade min nästipp. Jag sniffade. Doften var underbar, rå men smidig. Jag log, ögonen slutna och gömd bakom arket. Sniff. Snart skulle det tomma fyllas av färg. Ord. Livet. Jag kan inte säga att jag inte såg fram emot det, för det gjorde jag. Extremt mycket.
Pink Flag ur högtalarna, kanske kände jag oslipad lusta. Jag lyfte mitt huvud och andades in en sista gång, sedan var jag igång. Blyerts och karaktärens böjelse. Sakta skapas ett mönster, en tro. Du förstår nu vad du ska göra, och du gör det rätt. Du är värd hyllningar. Håret står upp på armar och ben, pappret doftar nu lätt stenigt. Men, en droppe blod som letar sig mot marken stör min frid. En skåra i mitt pekfinger som nu svider och rinner över av blod. Snart flyter blodet ut över mitt golv och en idé föds. Jag lägger pappret på golvet och gör tio stänk på det i Pollock stil. Utanför steg solen.

Han andades tungt mot fönstret, hans kind fastklistrad mot rutan och ögonen stängda. En tunn hinna hade bildats av hans andedräkt på glaset.
 ”Mhm. För vanligt. Nä.” Han mumlade i sömnen och gjorde imman större. Jag fnittrade som en liten skolflicka och kände hur tåget började sakta in.
 ”Du, vakna!” Jag skakade om honom, någonting som var nödvändigt eftersom han alltid sov så djupt. Sakta öppnade han ena ögat och såg förvirrat på mig innan han greppade var han var.
 ”Bara tre minuter till, mamma.” sa han och log som ett barn.
 ”Vi saktar in nu.”
 ”Halleluja!”
Han reste sig upp och började samla ihop våra saker som låg spridda över hela kupén. Jag hjälpte till, vi blev klara i tid till att tåget stannade. Då kastade vi våra sjömansväskor på ryggen. Korridoren var fylld av folk. Jag gick först och gjorde plats med mina armbådar, han gick efter och sa några ursäktade ord på tyska. Luften på stationen var tjock av rök och svett. Jag fick lov att hålla i hans bälte för vi inte skulle komma bort från varandra. Människorna tryckte på från alla håll.
 ”Vet du vart du är på väg?” min röst lät så liten under allt oväsen.
 ”Ska jag vara ärlig så har jag ingen aning!” han skrattade och fortsatte gå i samma rikting som folkmassan.
 ”Jag är hungrig!” ropade jag över larmet.
 ”Jag med, men vi måste ta oss inåt stan där maten är billigare.” hojtade han över axeln.
Tillsist kom vi fram till U-Bahn där vi köpte biljetter och steg på tunnelbanetåget. Väl framme vid statskärnan hoppade vi av tåget och sprang uppför trapporna mot stadens nattljus. Gatorna av Berlin var vilda och inbjudande, musik dunkade ut genom dörrar, människor klädda i aftonklänningar, jeans och skinnställ gick längs promenadstråken. Lukten av cigarettrök fanns överallt, att hålla mig borta från att röka skulle bli svårt här. Vi hittade tillslut ett ställe som sålde sin schnitzel med pommes för fem euro. Vi betalade och slukade allt inom tre minuter. Folk stirrade på oss där vi stod mitt på trottoaren, skrattades och ätandes som vi aldrig sett mat förr. Jag tog den sista pommes fritesen, han kastade papperstallriken och fattade sen min hand. Han sprintade iväg med mig hängandes bakom sig, som barn sprang vi mot röd gubbe och hoppade över vattenposter. Vi stannade när jag inte längre kunde ignorera mitt skrikande håll i sidan.
 ”Du är minsann en riktig klenis.” retade han mig. Han petade mig i sidan, jag grymtade till och hukade mig ner. Han kom ner till min höjd och inspekterade mina ögon. Han lutade sig snabbt framåt och nuddade mina läppar med sina, innan jag hann reagera var han borta. Jag kände hur mina kinder blev röda.
 ”Vad var det där för?” Stammade jag fram
 ”Jag tyckte det var dags.” Med ett snett leende tog han min hand och gick in på närmaste bar.

Att skapa var hans liv, och det blev tillsist även mitt liv. Han kunde komma hem till mig mitt i natten med ögonen fyllda av ångest, han hade en evig kamp i sitt bröst mellan det han borde göra och det han ville göra. Mina ord till honom när han höll armarna om mig i min hall var ord av värme.
Och han var verkligen bra på att skriva. Jag häpnades gång på gång över klarheten och instinkten i hans texter. Han kunde få dig fnittra, gråta och känna ett extremt lugn. När han först kom till mig med sina verk så blev jag extremt avundsjuk, men jag lärde mig att tämja avundsjukan och såg då hur extremt begåvad han var.
Jag stöttade honom i det han gjorde och han stöttade mig. Mer kunde vi inte begära av varandra.

 "Är det okej att inte veta vad man vill ha eller göra i livet?", sa jag tyst. Eftersom tåget lät så mycket blev jag förvånad över att han ens hört vad jag sagt.
  "Såklart det är okej." Han såg på mig, hans ögon fulla av allvar.
  "Hur kan det vara okej? Jag vet inte vem jag vill vara, vad jag vill göra eller vilka saker jag vill ha! Jag är ju ändå 20 år."
  "Men jag då? Tror du jag vet vad jag vill?" han såg ut genom fönstret med mörka ögon.
  "Du vill skriva."
  "Nja, det är mera så att jag måste skriva, men det vet du ju redan." Han log och jag suckade. Ja, det visste jag redan. Han hade berättat hur han mådde då han inte hade möjligheten att använda sig av penna och papper. Han blev förvirrad, ibland till den grad då han blev illamående.
  "Men jag har ingenting som ligger mig så.. nära hjärtat. Jag har ingenting jag egentligen är bra på!"
  "Du är bra på att göra mig glad."
  "Och det kan man bygga ett liv på!" utbrast jag. Han skrattade, lät hatten glida en aning bakåt på huvudet och kom över till min sida. Han satte sig bredvid mig, insisterade på att jag inte skulle oroa mig för framtiden och sedan knäppte han till mig på näsan.

Damen hade för länge sedan stigit av tåget nu. Jag satt och tittade på honom under lugg. Hur länge hade vi känt varandra egentligen? Jag tänkte tillbaka på den där kvällen. Jag hade gått ut för att röka. Det var så kallt att jag inte ens kände cigaretten mellan fingrarna. Snön hade bildad stora moln under gatulyktorna, men mitt nikotinberoende var alldeles för starkt för att undertryckas på den här tiden. Någon kom ut från restaurangen bakom mig men jag vände mig inte om för att kolla. Jag blåste en rökring för min egen underhållning och just när den löstes upp stod han där brevid mig. och det kändes så naturligt, som att det var något rökringen hade förutbestämt. Från den stunden var vi bästa vänner. Det var nu närmare tre år sen. En dag förra veckan satt vi på ett café, jag med en mocca, han med svart kaffe, som alltid. Jag läste någonting att Max Liebermann var från Berlin och helt plötsligt satt vi på ett tåg. Att vi inte hade några pengar bekymrade vi oss inte för, vi klarade oss alltid.

Han satt mitt emot mig på tåget mot Berlin. Det var vår och alla de döda löven hade ruttnat bort. Istället fylldes kupén av grönt ljus från de saftiga ängarna vi åkte förbi. Han såg upp och log mot mig, fingrandes på ett vitt armband av linnetyg.
 "Tack" sa han. Jag fylldes av gnistor och svarade
 "Äsch, du gillar ju sånt där." Han log och fortsatte läsa Allen Ginsbergs Howl. Idag hade han svarta jeans i denim, en svart nät-tanktop, svart skjorta och en svart hatt över sitt brunlockiga hår. Om han inte hade haft sin bruna läderskor och ett vitt tygstycke runt halsen hade han sett så svart ut, men det funkar för honom. I hans ögon finns ljus.
 "Vad handlar det om nu?" frågar jag. Jag har aldrig varit speciellt bra på att läsa, men jag gillar när andra berättar för mig. Han log men tittade inte upp från häftet.
 "Åh, det är så mycket det handlar om hela tiden, Cora. Jag tror inte riktigt jag kan beskriva det." Jag fnös till.
 "Jo, försök!"
 "Han ser de allra största tänkarna av hans tid gå under, hur dom svälter och hur dom nakna går nerför gatan i jakten på ett fix."
 "oj.."
Sedan satt vi tysta.