Jag trodde jag hade botat ensamheten, nu kommer den slående i sin fulla kraft och form. Jag känner mig svag och svart, precis som förr, och precis som förr vill jag bli räddad utan att behöva ropa efter hjälp. Jag vill ligga still tills någon griper tag i min arm och drar mig upp frivilligt. Rädslan för ensamheten skrämmer mig så, så mycket. Den gör mig paralyserad, precis som förr.
 
Jag är så rädd, men jag vill inte visa det. Jag vill inte att någon ska lämna mig när denna någon ser hur hjälplös jag egentligen är. Jag vill inte att dom ska släppa mig, precis som jag alltid släpper dom. sviker. En förkastlig egenskap att sätta sig själv i första rummet. Jag ber om ursäkt.

Och precis som förr andas jag för fort och skriker för högt.

Oo ja, det är en sån kväll ikväll.