Varje muskel i min kropp väger bly. Det känns om någon dragit isär mig och satt ihop mig helt fel. Sakerna i mitt rum hopar sig och faller ner över mig. Inte ens sömnen känns lugn längre, cementväggarna sänder bara ut iskyla och böjer sig över mig. Jag.. fryser, och hela lägenhetshusets tyngd ligger på mina axlar. Jag fryser verkligen.

Jag läste häromdagen att nutidens litteratur har blivit en slags självbiografi, man beskriver sig själv istället för att beskriva det som är vackert i världen. Men hur kom det sig då att alla började skriva om sig själva? Är det inte så att vi alla är unika och att det land som finns inuti oss är minst lika vackert som det utanför oss?

Orkar inte riktigt bry mig längre

Men varför älskar han mig inte då?
Är jag inte tillräckligt?
Är han inte kapabel?
Är jag inte värd?
Är han känslokall?

Jag vet inte. Jag kan bara spekulera, aldrig fråga.

och det äter mig inombords. Jag känner, men jag kan inte känna fullt ut. Jag kan inte lita fullt ut, inte gå hela vägen. Jag är fast någonstans i mitten.

Är det verkligen det jag vill ha? Är detta allt jag är värd?

Jag vill älska, det vill jag verkligen
Men jag är alldeles för stolt
Det är som att min hjärna bestämt sig att inte älska honom förens han gör det
och det gör han inte
och med ett ätande hål i bröstet fortsätter jag

Glitter och glas
Jag brukade se igenom mina händer när jag höll dem framför mig
Nu rinner det färger igenom vattnet i mina fingrar
Agression och impulsivitet 
Stillhet och lycka
Allt blandas tills den enda färgen jag ser är svart

Jag vill leva sådär rent igen

Om man bryr sig för mycket, är det kärlek då?