Det känns som att jag har intalat mig själv att börja om ofantligt många gånger det här senaste året. Att bli snällare, att bli friskare, att bli gladare, att bli tolerantare, att bli aktivare, att bli friare. Allting har bara fallit ihop samma sekund jag tänkt tanken.
Men nu är det äntligen dags. Jag vet att det är slut nu. Jag vet vad jag vill och jag vet att jag räcker till. Jag är ute och springer, jag smyger mig ut, jag äter minimalt med kött, jag lyssnar på musik, jag masserar mina käkar.
Jag kommer aldrig någonsin hamna dit jag planerat att gå.
Och nu, tillbaka till ekvationerna.