Jag försöker sluta fred med mina känslor.
Att acceptera att jag känner som jag gör är svårt, det gör mig förvirrad och rädd. Men det är så.
Jag blir kär. Helt huvudlöst kär.
Kär i musik, kär i konst, kär i ord.
Friheten! Livet! Naturen! I saker som konstant omringar mig och som jag känner sån tacksamhet mot. Jag är kär i mig själv och den person jag försöker bli. Kär i honom.

Men kärleken gör mig rädd. Jag känner så mycket, hela tiden. Jag försöker tygla mig för att inte bli helt blind och galen (och sårad), men då känner jag... så väldigt lite istället. Jag har tyglat mig så länge att jag inte riktigt vet hur man gör längre.

Jag försöker verkligen sluta fred med mina känslor