Hon låter pannan vila mot fönstret, det är ljust därute.
I ett ögonblick av inlevelse öppnar hon fönstret och hoppar ut
Därute finns det inte en enda människa, hon vill inte se dom.
Hennes kropp rör sig mot motorvägen
Hon vill inte ut till omtåliga ängar eller vattendrag att reflektera vid
Hon vill gå till det smutsiga, till rörelsen, rosten och röken
Kanske är det också romantiskt, vad vet jag?
När hon kommer fram har hon rispat upp fötterna på stenar hon gått på
Hon glömde skorna nämligen
När hon efter några timmar smutsat ner sig tillräckligt och antagligen nekat ett antal erbjudanden om lift går hon tillbaka
Hon vet inte vad hon vill, hon stannar och går, stannar och går igen
När hon kommer till sitt hem låser hon dörren med dubbla järnreglar
Hon vill inte att någon ska komma in
Bara den rätta får komma in