En gång var det en liten tjej
Hon gick till skolan på morgonen
Alltid trött, sen
Hon satt igenom skoldagen
kände inget när hon kom
kände inget när hon gick

Väl hemma gick hon ingenstans
gjorde ingenting
och källaren där hon bodde blev till en håla med ingrodda tankar och smuts
Hon kände sig konstig
förstod inte att det inte var så livet behövde se ut
men hon ifrågasatte det aldrig
tänkte inte på att det kunde bli bättre
förstod inte

Sakta tickade tiden och åren förbi
och tillsist förstod hon att bättre tider skulle komma och hon levde på den tanken
Jag har inte haft tiden i mitt liv än, sa hon sig själv
och sakta, sakta började det lilla huvudet fyllas av förnuft och känsla
hon förstod att det var med känslor livet skulle och måste levas
Den passiva självdestruktiviteten byttes mot den aktiva

Det enda hon är rädd för nu är att falla tillbaka i gropen där ingenting finns eller någonsin kommer finnas
Där var hon skyddad mot hot men inte skyddad mot sig själv

Om jag någonsin faller tillbaka måste ni dra upp mig igen, lova?