"Är det okej att inte veta vad man vill ha eller göra i livet?", sa jag tyst. Eftersom tåget lät så mycket blev jag förvånad över att han ens hört vad jag sagt.
  "Såklart det är okej." Han såg på mig, hans ögon fulla av allvar.
  "Hur kan det vara okej? Jag vet inte vem jag vill vara, vad jag vill göra eller vilka saker jag vill ha! Jag är ju ändå 20 år."
  "Men jag då? Tror du jag vet vad jag vill?" han såg ut genom fönstret med mörka ögon.
  "Du vill skriva."
  "Nja, det är mera så att jag måste skriva, men det vet du ju redan." Han log och jag suckade. Ja, det visste jag redan. Han hade berättat hur han mådde då han inte hade möjligheten att använda sig av penna och papper. Han blev förvirrad, ibland till den grad då han blev illamående.
  "Men jag har ingenting som ligger mig så.. nära hjärtat. Jag har ingenting jag egentligen är bra på!"
  "Du är bra på att göra mig glad."
  "Och det kan man bygga ett liv på!" utbrast jag. Han skrattade, lät hatten glida en aning bakåt på huvudet och kom över till min sida. Han satte sig bredvid mig, insisterade på att jag inte skulle oroa mig för framtiden och sedan knäppte han till mig på näsan.