Att skapa var hans liv, och det blev tillsist även mitt liv. Han kunde komma hem till mig mitt i natten med ögonen fyllda av ångest, han hade en evig kamp i sitt bröst mellan det han borde göra och det han ville göra. Mina ord till honom när han höll armarna om mig i min hall var ord av värme.
Och han var verkligen bra på att skriva. Jag häpnades gång på gång över klarheten och instinkten i hans texter. Han kunde få dig fnittra, gråta och känna ett extremt lugn. När han först kom till mig med sina verk så blev jag extremt avundsjuk, men jag lärde mig att tämja avundsjukan och såg då hur extremt begåvad han var.
Jag stöttade honom i det han gjorde och han stöttade mig. Mer kunde vi inte begära av varandra.