Han andades tungt mot fönstret, hans kind fastklistrad mot rutan och ögonen stängda. En tunn hinna hade bildats av hans andedräkt på glaset.
 ”Mhm. För vanligt. Nä.” Han mumlade i sömnen och gjorde imman större. Jag fnittrade som en liten skolflicka och kände hur tåget började sakta in.
 ”Du, vakna!” Jag skakade om honom, någonting som var nödvändigt eftersom han alltid sov så djupt. Sakta öppnade han ena ögat och såg förvirrat på mig innan han greppade var han var.
 ”Bara tre minuter till, mamma.” sa han och log som ett barn.
 ”Vi saktar in nu.”
 ”Halleluja!”
Han reste sig upp och började samla ihop våra saker som låg spridda över hela kupén. Jag hjälpte till, vi blev klara i tid till att tåget stannade. Då kastade vi våra sjömansväskor på ryggen. Korridoren var fylld av folk. Jag gick först och gjorde plats med mina armbådar, han gick efter och sa några ursäktade ord på tyska. Luften på stationen var tjock av rök och svett. Jag fick lov att hålla i hans bälte för vi inte skulle komma bort från varandra. Människorna tryckte på från alla håll.
 ”Vet du vart du är på väg?” min röst lät så liten under allt oväsen.
 ”Ska jag vara ärlig så har jag ingen aning!” han skrattade och fortsatte gå i samma rikting som folkmassan.
 ”Jag är hungrig!” ropade jag över larmet.
 ”Jag med, men vi måste ta oss inåt stan där maten är billigare.” hojtade han över axeln.
Tillsist kom vi fram till U-Bahn där vi köpte biljetter och steg på tunnelbanetåget. Väl framme vid statskärnan hoppade vi av tåget och sprang uppför trapporna mot stadens nattljus. Gatorna av Berlin var vilda och inbjudande, musik dunkade ut genom dörrar, människor klädda i aftonklänningar, jeans och skinnställ gick längs promenadstråken. Lukten av cigarettrök fanns överallt, att hålla mig borta från att röka skulle bli svårt här. Vi hittade tillslut ett ställe som sålde sin schnitzel med pommes för fem euro. Vi betalade och slukade allt inom tre minuter. Folk stirrade på oss där vi stod mitt på trottoaren, skrattades och ätandes som vi aldrig sett mat förr. Jag tog den sista pommes fritesen, han kastade papperstallriken och fattade sen min hand. Han sprintade iväg med mig hängandes bakom sig, som barn sprang vi mot röd gubbe och hoppade över vattenposter. Vi stannade när jag inte längre kunde ignorera mitt skrikande håll i sidan.
 ”Du är minsann en riktig klenis.” retade han mig. Han petade mig i sidan, jag grymtade till och hukade mig ner. Han kom ner till min höjd och inspekterade mina ögon. Han lutade sig snabbt framåt och nuddade mina läppar med sina, innan jag hann reagera var han borta. Jag kände hur mina kinder blev röda.
 ”Vad var det där för?” Stammade jag fram
 ”Jag tyckte det var dags.” Med ett snett leende tog han min hand och gick in på närmaste bar.