Damen hade för länge sedan stigit av tåget nu. Jag satt och tittade på honom under lugg. Hur länge hade vi känt varandra egentligen? Jag tänkte tillbaka på den där kvällen. Jag hade gått ut för att röka. Det var så kallt att jag inte ens kände cigaretten mellan fingrarna. Snön hade bildad stora moln under gatulyktorna, men mitt nikotinberoende var alldeles för starkt för att undertryckas på den här tiden. Någon kom ut från restaurangen bakom mig men jag vände mig inte om för att kolla. Jag blåste en rökring för min egen underhållning och just när den löstes upp stod han där brevid mig. och det kändes så naturligt, som att det var något rökringen hade förutbestämt. Från den stunden var vi bästa vänner. Det var nu närmare tre år sen. En dag förra veckan satt vi på ett café, jag med en mocca, han med svart kaffe, som alltid. Jag läste någonting att Max Liebermann var från Berlin och helt plötsligt satt vi på ett tåg. Att vi inte hade några pengar bekymrade vi oss inte för, vi klarade oss alltid.