så, det är en pojke. Han bor mittemot mig på tredje våningen och han släcker aldrig ljusen i lägenheten förens klockan två på natten, aldrig. Han har ljust, brunt hår com går nerför öronen och t-shirts med färgglada tryck på. Han bor ensam, han är ofta ensam. Ofta står jag i mitt fönster och studerar honom. Jag tycker om att tro att han inte är som alla andra.
Han var ensam idag, som jag. Jag satt vid pianot och repeterade när jag såg hur det rörde sig i hans lägenhet. Det duggade, dropparna sprayade över gatan imellan våra höghus. Jag öppnade fönstret och lät vattnet väta min hud, det var härligt. Han satt i sin säng och läste. Jag undrade om han hade fått boken i julklapp, sen undrade jag vilka sorts böcker han gillade. Taxibilar tutade nere på gatan, det lät som ylande hundar.
Juldagen, och vi ensamma. Jag hävde min överkropp ut genom fönstret. Vinden slet i mitt hår, för en sekund stod det rätt upp. Blodet rusade i min ådor över adrenalinkicken, jag kände mig levande. Tillsist ställde mig mig på mitt sovrumsgolv, han satt fortfarande och läste.