Det fanns dagar då jag inte alls trodde mig känna honom. En sådan dag var det idag, idag hade han hoppat in i ett nytt skinn. Men det var också tjusningen med honom. Strax efter vi passerat Hamburg steg det in en liten dam i vår kupé. Hon hade på sig en svart hatt med flor och en gräddfärgad dress som gjorde att hon lysande av solens strålar. Snabbt undersökte hon rummet, bestämde sig för att det fick duga och sedan slog hon sig ner brevid honom. Tåget åkte förbi flera städer innan han lade ner häftet och sa "Hallo" till damen, hon svarade vänligt och de båda inledde en häftig konversation på tyska. Jag iaktog dom och följde samtalet, även fast jag inte kunde tyska. Hur en fattig ung man med ovanliga (men underbara) värderingar och intressen kunde ha så mycket att prata om med en kvinna klädd i gräddfärgat från övre medelklassen kunde jag inte förstå, men efter 30 minuter tyktes samtalsämnet blivit mig. Gumman gestikulerade mot mig och tittade mig upprepade gånger i ögonen. Han log och pratade med en road men mjuk röst. "Vad pratar ni om?" ville jag veta. "dig", svarade han och log illmarigt mot mig.