Jag har alltid haft uppfattningen av att ingen som inte tillhör den närmaste familjen bryr sig om en. Jag har alltid varit ganska pessimistiskt när det gäller både vänner och killar och tänkt antingen "Vi kommer ändå glida ifrån varandra i slutändan" eller "Han skulle aldrig vara intresserad av mig". Kanske kommer detta från att jag hittils har glidit ifrån varje god vän jag någonsin haft och aldrig träffat en kille eller man som jag kunnat delat något mer med än en kväll av kyssar. Kanske kommer det från att jag inte litar på folk i allmänhet. Kanske kommer det från ett dåligt självförtroende eller från att jag är i grunden en pessimistisk person.
Men jag har nu kommit till slutsatsen att jag faktist är en person folk kanske gillar och vill lära känna, att det finns människor som bryr sig och en dag kommer bry sig. och det är värt en hel del, eller mer.