Och idag vaknade jag tidigt. Det var så kallt i rummet, vita växter sökte sig uppåt väggarna. Jag satte mig upp, lutade mig framåt och lät fingrarna nudda golvet. Mitt golv täckt av böcker, papper och kläder. Usch. Hastigt ställde jag mig upp och blinkade till för att sudda ut dimman i huvudet. Naken står jag i spegeln. Brunt långt hår, nu i lugg, sönderslitna nagelband och mörka ögon. Sakta drar jag i mina kroppsdelar för att få dom se mindre ut. Snart brister jag ut i en tyst gråt och vänder ögonen från spegeln. De där ögonen, vart tog glansen vägen? Men nog kommer det tillbaka. Trippar fram till garderoben, sliter ut min svarta klänning. Svart är alltid bra, när hade jag senast vitt på mig egentligen? Jag ser ut som en gammal dam med svinrygg, strumpbyxor och örhängen alldeles för eleganta. Jag stöter ifrån människor i dessa kläder. Gör jag det frivilligt? Är det undermedvetet? Varför bryr jag mig ens? Varför skriver jag detta ens?
Vänder mig om och där står det. Klöver tio. Hånler det åt mig? Jag kan inte skriva om det, men jag måste. Det är min uppgift, och jag kan inte. Jag har ingen som helst relation till klöver tio, inga känslor. Och utan känslorna blir mina verk meningslösa, meningslösa och färglösa. Det är inte mitt inre. Mitt inre fästs på papper för att ge min själ en skugga och för att göra livet verkligare. Dessa papper betyder ingenting i mitt dagliga liv och de har ingen inverkan på mitt beteende mot er alla, men jag existerar med dessa blad. 
Jag packar ner flöjten och plockar upp min anteckningsbok i läder från golvet innan jag lämnar rummet.