Vuxna människor har svikit mig i hela mitt liv. Dom har format mig och nästan förstört mig, gjort mig oansvarig, lat och elak. Låt oss börja!

femte klass
Jag hade alltid varit en av de bästa i klassen, jag var smart och jag hade bra minne. Jag trodde man alltid skulle handla rätt och att alla faktist gjorde det. Jag hamnade till och med i slagsmål med en kille som mobbade en tjej i klassen en gång, och jag gillade henne inte ens. Jag kommer ihåg min första historia och min första dikt jag skrev. Dikten handlade om fred, historien om en flicka som förlorat sin pojkvän i en bilolycka. Historien slutade med att flickan dog och träffade honom igen, isak, och jag trodde den slutade lyckligt. Aldrig slog det mig att den faktist slutar olyckligt med att hon dör. Jag gick till skolan och skötte mig, men en dag slog det mig. Varför ska jag göra allt perfekt, varför ska jag alltid göra mina uppgifter och sitta här tyst när mina klasskamrater får göra vad de vill och aldrig blir tillsagda. Jag slutade ta ansvar och respektera läraren på samma sätt.

åttonde klass
I sexan hade jag bytt skola till kunskapsskolan, och det var perfekt. Jag hade aldrig gillat att vänta på andra eller känna att jag låg efter. Jag kommer ihåg en speciell uppsats vi hade. Hela natten hade jag suttit uppe och jobbat på den, och den vart bra. Stolt gick jag till skolan för att lämna in den, när jag väl kommer dit säger alla att dom inte gjort den. varför frågar jag, har man en deadline så har man, den ska hållas. Nej, eftersom nästan ingen hade gjort uppsatsen så flyttade läraren deadlinen en vecka och just den här gången bröts nått inuti mig itu. och så var det alltid på den skolan, man kunde alltid lämna in uppgifter senare. Jag slutade respektera dealiner och lärare.

2:an
Just nu sitter jag och skriver på en broshyr som ska in till psykologiläraren på tisdag, men varför ska jag göra det? Vad har det för mening? Varför ska jag jobba för någonting när jag får allt serverat till mig? Finns det ens några regler i skolan längre?
Jag gör det som måste göras, men utan glöd.

Jag är inte lägre like modig, kvick eller punktlig som jag en gång var. Jag har växt upp till en sämre människa, och jag skyller det på skolan, mina föräldrar och mig själv.

Häromdan träffade jag min gamla lärare på teatern. Jag hade svart sextiotals sminkning, en mörkblå tröja i sammet, strumpbyxor, högklackade skor och en lugg som kysste pupillerna. Hon tittade på mig och sprang förbi. Kände hon inte igen mig? Var hon rädd för mig? Hon skrev på min utvärdering i femman att jag hade skinn på näsan.