Jag gillar den inte, men ändå..

Återigen rykte det till i armen. Lewis drog iväg och jag drog tillbaka. Han hade aldrig lärt sig att uppföra sig, och åtta år senare blir jag fortfarande lika arg när jag går ut med honom. Jag suckade och min andedräkt blev till klar,klar dimma mot lyktstolpens ljus. Lugn. Jag gick längst Afzeliiparkens gång. Löven hade tappat greppet om grenarna och de föll i ljuset från lyktstolparna. Rådhusgatan såg ut som hämtad från 1800-talet ikväll. Kullersten och den gamla klockan. När jag rundade hörnet till kvarter Kaplanen ser jag någon komma gående mot mig, när denna någon träffas av ljuskäglan från lyktstolpen ser jag att det är en man. Han bär en luva över lockigt hår och han lunkade fram, sparkande på löven. Jag stod helt stilla och tittade på honom. Lewis sniffade på huskanten och jag följde mannen med blicken. Det var något speciellt med honom. Han närmade sig och för var steg verkade tiden gå långsammare. Han tittade upp från trottoaren och mötte min blick, han log när han kom jämsides med mig och han stannade. Jag skrattade nervöst när han böjde sig ner för att plocka upp ett löv som han sedan räckte mig. Jag sträckte fram handen för att ta emot det, i samma ögonblick upptäckte Lewis honom och han blev överfallen. Han skrattade till
- Vad heter den?, frågade han samtidigt som han hukade sig ner för att hälsa.
- Han heter Lewis, svarade jag nervöst. Jag hade aldrig pratat med någon som honom förr.
- Vad fin han är. Är du påväg hem?
- aa
- Får man komma över på en kopp kaffe?
- Ö, ja det kan du väll.
Vi flinade mot varandra och började gå mot lägenheten, sparkandes på löven.