Han satt mitt emot mig på tåget mot Berlin. Det var vår och alla de döda löven hade ruttnat bort. Istället fylldes kupén av grönt ljus från de saftiga ängarna vi åkte förbi. Han såg upp och log mot mig, fingrandes på ett vitt armband av linnetyg.
 "Tack" sa han. Jag fylldes av gnistor och svarade
 "Äsch, du gillar ju sånt där." Han log och fortsatte läsa Allen Ginsbergs Howl. Idag hade han svarta jeans i denim, en svart nät-tanktop, svart skjorta och en svart hatt över sitt brunlockiga hår. Om han inte hade haft sin bruna läderskor och ett vitt tygstycke runt halsen hade han sett så svart ut, men det funkar för honom. I hans ögon finns ljus.
 "Vad handlar det om nu?" frågar jag. Jag har aldrig varit speciellt bra på att läsa, men jag gillar när andra berättar för mig. Han log men tittade inte upp från häftet.
 "Åh, det är så mycket det handlar om hela tiden, Cora. Jag tror inte riktigt jag kan beskriva det." Jag fnös till.
 "Jo, försök!"
 "Han ser de allra största tänkarna av hans tid gå under, hur dom svälter och hur dom nakna går nerför gatan i jakten på ett fix."
 "oj.."
Sedan satt vi tysta.