Läppstiftet glittrar så när jag för det mot ögonen för att inspektera. Pärlros, det är en ganska bra beskrivning. Jag för stiftet mot läpparna och målar. Jag hade jobbat på sminket idag, det börjar bli en hobby. En riktig sextiotalstanke. En del av löven har fallit nu, jag sparkar på dom och den sista unsen av gott humör försvinner när jag stiger innanför dörren. Livet och människorna kastas emot mig och jag blir svag, jag kan inte. Försöker koncentrera mig på Vissi d'arte från tosca. Jag levde för min konst, jag levde för min kärlek. Jag gav juveler för Madonnans mantel, Jag gav min sång till stjärnorna, till himlen, som log med mer skönhet. I bedrövelsen timme, Varför, varför, åh herre. Ah varför belönas jag såhär? Ett leende som jag besvarar, ett skämt jag skrattar åt. Jag vill gå. Låt mig gå. Går förbi, orkar inte. klarar det inte. Brister i gråt i skydd av toalettens väggar. Ni får aldrig reda på det. Finner mig själv helt stum i ansiktet och dom stirrar på mig på gatan. Kan inte hålla den dåliga fasaden uppe när det inte finns någon nära att hålla den uppe för. För det gör ont. Och det gör ont inuti också. För det finns inte mer. Det är borta. Sista stegen mot den sista dörren. Stänger och sjunker ihop,
sen sjönk jag ännu djupare.