Plötsligt stod mig världen så nära. Ting flera meter bort kändes påträngande. Hur kunde jag ens andas? Min distans, som jag vårdat så, försvann. Ett gummiband som släpptes och en ljuvlig olust. Väggar och tak ville göra sina röster hörda, och jag lät dom prata. Dom talade om nutid, om hur den gröna kraften från blomman kämpade, om hur livet återigen levde. Jag tackade och gick vidare. Nu är tiden fär språnget.
Dagen fortsatte och orden från mina närstående suddade ut känslan av helighet tills den upphörde. Jag skall en dag finna den igen.