Det står återigen nya rosor i mitt rum. Egentligen förvånar det mig att rosor är mina favoriter, de är så vanliga, så klichéfyllda, trots det så kan jag inte sluta älska dem. Jag älskar var del av dem.
Jag älskar att den enda stunden då jag till fullo kan uppskatta dem är när jag är ensam, när jag finner någon som jag kan vara i samma rum med och ändå kunna insupa hela rosens skönhet, då har jag hittat rätt.
Jag älskar färgen. Den är så ren, ärlig.
Lukten. Åh, lukten. Den är fri. Jag vill likna den vid mitt blod som för första gången spillts utan smärta, jag sitter i en båt på en sjö och sjön är inte längre skrämmande, samtidigt flyger sparvar övar mitt huvud. Jag vill famna buketten och begrava mitt ansikte i den jungfruliga knoppen.
Bladen är ändå min favorit. Så mjuka, veka. Jag har makten att dela deras skönhet mitt itu, men jag väljer att inte utnyttja den. Det är den största skönheten.