En man på en gata. Han sitter, en gitarr bredvid sig. Det är sommar och asfalten luktar varm, svettig. Han bär ett svart urtvättat linne, det hänger löst över brunbränd hud. Ingen klocka på handleden. Han är en mästare, foxy. Han slösar inte tid på enkelt prat. Aldrig hade jag sett en vit man med så svart hår, färgen liknades med olja. Jag tog tre långa steg och satte mig bredvid honom. Han tittade förvånat på mig
 - Hade du väntat dig att vara ensam?, frågade jag. Hans mörkbruna ögon lös av förväntan, han såg äventyret som låg för hans fötter.
 - Ja, svarade han kort, men låt oss vara vänner.
 - Vänner?!, utropade jag, jag som trodde vi skulle bli älskare, konstnärer och allt därmellan.
 - Det har jag ingenting emot, log han.
Vi satt där tills solen lämnade oss, då tog han min hand och sa kom. Vi gick men snabba steg, han med gitarren i högsta hugg, tills vi kom till en silvrig trädörr som han låste upp. Vi sprang uppför trapporna tills vi kom till taket. Ljuset var guldigt mot takets svarta plåt. På det taket såg vi solen ätas upp av medelhavet och älskade för första gången. Det skulle inte bli bättre.