Är vi alla ensamma?
Jag är ensam, väldigt ensam. Men jag har mig själv att skylla, jag har valt att vara ensam. Jag tror ensamheten är närande. Den får mig att göra galna saker. Jag har stirrat på rosor under timmar, sedan kastat dom från fönstret. Jag har mediterat tills jag glömt bort mig själv eller hela promenader jag tagit. Jag har lyssnat på Matthew Dear liggandes på mitt golv, darrandes i takten till basen, låtit den tagit min själ till nästa nivå. Jag har totalt givit mig hän till mina impulser.
Ibland blir jag arg på min enslighet, undrat för mig själv om jag verkligen vill detta. Undrat för mig själv om jag stöter bort dom, om jag är lycklig. Jag finner aldrig något svar. Ibland blir jag också arg på dom, något som alltid leder till ångest. Vad kan dom möjligen göra utan mig? Är dom inte lika ensamma?

I slutändan är den enkla ekvationen den att ju ensammare jag blir desto ensammare vill jag vara /slash/ ju ensammare jag blir desto mindre ensam vill jag vara.