Kära Pojke,

Du förstör min litteratur. Jag som trodde att sägen om att bra poesi skapas genom misär var en lögn, du har bevisat motsatsen för mig. Jag är lycklig nu, så sjukt förälskad i dig, men att ha dig borta under en hel vecka får mig att skälva inombords. Jag har försökt att boka in så mycket jag bara kan för att inte ha tid till att sakna dig, men det funkar inte.. Jag vet inte varför men just nu är det bara en massa usla saker som regnar över mig och att ha dig här skulle vara bra för mina nerver, kanske är det därför jag saknar dig så? Jag vet inte varför jag känner så starkt för dig heller.
Jag är så fånig jag vet...

Puss på dig

P.S. Läste precis genom brevet och det är helt obegripligt.. Ursäkta för det..