När jag vaknar och känner doften av dig från min kudde saknar jag dig. Doften är rå samtidigt som den är så delikat lätt. Din huds parfym.

Jag vet att det är konstigt när vi är nära varandra och jag helt plötsligt tar tag i din arm och luktar på den. Jag kan inte låta bli. Din doft får mig att lyfta och bli lätt. 

Du doftar som den ljuvaste, vitaste blomma som överlevt vintern. Så liten att jag bara kan uppfatta en bråkdel av dess hela doft. Detta blandat med den människa du är, en ton av svett och den obestämbara lukten av hud.

Och trots att jag borde byta mina gamla, smutsiga sänglakan så tänker jag vänta med att göra det, vänta tills du kommer hem igen, så jag kan uppfyllas av din doft.