Knäpper i öronen, ögonen grinar illa. Gatan är lång, bilarna på fel sida. Tutandes. Pilar sölar ner marken och där borta står det någon åskslagen. Jag virvlar förbi och bådar gott för framtiden. En svart massa som flyger. Det vackra folket går förbi och jag krymper flera decimeter. Men nej, Jag tillhör dom nu. Sparkar en lyktstolpe och reser ragg. Jag talar engelska men jag tänker än på svenska, och jag slutar inte gå. Jag har ingenstans att bo ikväll. Inte en enda själ i denna stad känner mig. Vid en pub står tre tjejer. De skrattar och kikar nyfiket på mig. De sticker händerna i fickorna och tuggar sina tuggummin. Just när jag passerar dom kurrar min mage ljudligt. Jag ler urskuldande mot dom och fortsätter vidare. Mina skor plaskade i vattenpölar. Sedan står en av tjejerna framför mig. Hon är längre än mig med brunt hår som går till midjan.

  Hey! Why don’t you come with us?, Hasplar hon ur sig på klingande brittisk engelska, hennes armar fortfarande svängandes efter springturen. Hon likande ett skrämt rådjur.

  Should I?, frågade jag tvekande, rädd för hennes vackra ögon.

  Of course!,  nästan ropade hon och tog mig under armen, we’re going to grab something to eat.

  I don’t have any money.., svarar jag harmset. Hon såg på mig och log.

  Hmm, okay. I’ll buy you a burger now and you’ll treat me one when you feel like it, deal?

Redan där var vi vänner. Neonskyltarna färgade våra ansikten likt en rejvares den kvällen. Hennes rådjursögon var fyllda av förväntan när jag svarade

  Deal!

Kanske var det mina ögon som var vida. Plötsligt var jag Londonbo.