Det är mörkt nu. På fönsterkarmen syns tre näckrosor, fräscha och droppiga. Flygande hit och dit. Pekfingret är sårigt, blodigt och rått. Pekandes på flugor som alltför snabbt flyger norrut.

Jag borde börjat på Odysseus i måndags. Och varför kan jag inte sluta dra i såret? Det blöder ju. Det svämmar över. Svämma över.. Mina ord är någon annans, bara översvämmande från mitt sinne. Jag borde se mot den gyllene evigheten istället.

Det knakar i fönsterrutan. Jag reser sig upp och tänder ljusen bredvid näckrosorna. Blickar ner mot gatan. Det är tyst, Måndagsnatt. Höghus med svarta ögon. Och vatten som återigen flödar i vårt land.

Svämma över?, jag hade sett bilder från Japan där bilar forsade iväg som tvättsvampar i en ström. Är det så ett översvämmat sinne ser ut? Nej, vattnet måste vara klarare. Kristall-likt och ljuvligt. Ja, så måste det se ut. För varje dålig sak som händer människan, måste nio bra saker hända för att väga upp. Är vi inte ett vekligt djur på det sättet? Kanske… Men, nu när jag har vetskapen om detta ska jag använda den. Imorgon ska jag göra nio bra saker för andra.

 Det är mörkare nu. Trötthet grusar mina ögon och målar väggarna svarta. Känguruskinnet på golvet är fridsamt och mjuk mot fötterna.

Jag börjar med att le. Bara en dag. Jag ska le mot alla.. Kanske inte världens jävla smile men lite. Det kommer bli en bra dag. Jag gör ett armband.. Blåa pärlor vilade under ljusen, inom en timme kommer de blivit förvandlade till ett vitt band med lysande blåa pärlor på.

Jag hade köpt dom i Spanien. Avokadoträdet i hörnet behöver både sol och vatten. Vita väggar som fladdrar. Jag rester mig och störtar i säng.

Vad är det med min generation, egentligen? Vad tog glöden och lusten vägen? Revolutionen! Vi behöver bli arga. Hur ska jag kunna sova nu?

Sänglinnet prasslade nytvättat. Det hörs knäppanden mot fönsterrutan. Kylan kryper sig sakta på från springorna i dörren. På gatan rullar symfonier.

Om jag lyssnar på Preludiet till en fauns eftermiddag så kanske det funkar. Jag träffades av de första tonerna och leddes genom Pans värld där nymferna sprang förbi som i en töcken. Det var sol där som silades av löven och bildade ett grönt tak av krispig midsommar. Hjärtat slog igen och planer var vakna.

Hur kan något vara så vackert? Hur FÅR något vara så vackert? Åh, bakhuvudet fylls av lättja och flin. Här vill jag vara just nu. Revolutionen blir av imorgon.

Jag somnar.