När tystnaden återigen tar sin plats
När kroppen växer
När skelettbonkaren flyttat ut
När bussar inte stannar
När kyssar betyder så mycket mer
När rummet är rent
När man funderar om man borde våga älska
När en varm arm torkar tårar
När man smyger naken runt i främmande hus
När ruset inte längre har råds med
När tandkött blöder i handfat
När socker smakar äckligt och skyldigt
När minnet sviker
När engelska känns helt rätt
När alla andra har sina planer
När flöjten smyger sig in i mitt hjärta igen
När tungor smyger över kroppar
När kärleken vill vinna

Hela min värld går i bitar och allt jag kan göra åt det är att sitta och beundra konstverket.

Jag känner mig så, ... ensam

Är jag så förstörd att jag inte kan älska på riktigt?

.. Jag vågar inte släppa taget

Det känns som jag är instängd inuti min egen bröstkorg
och därinne slår jag med knytnävarna hårt mot benen och köttet

Allt är surrealistiskt.
Jag kan inte mäta tiden.
Om den går fort?
Jag tar upp mitt block och penna igen.
Ser svarta blommor slå ut på väggarna.
Känner lusten i ådrorna.
Hör miljoner sängar sjunga.

Om jag grät,
skulle då tårarna ha färg?
Om mitt blod läckte,
skulle det då torka?
Om mitt hår klipptes,
skulle det då skrumpna?

Droppen som rann ut
Svettiga lakan
men, skrik och slag
Vanmakt och besvikelse
istället