Solen susar i min glasögon när jag sitter här i min fotölj. Persiennerna bryter ljuset till diagonala ränder som söker sig över min trötta kropp. Jag försöker tänka klart men allt bara suddas ut tills min hjärna är ett mos av kärlek, trycket i bröstet och gråten i halsen. Jag har fått för mig att jag inte ska lämna rummet idag. Det är den första riktiga vårdagen, och jag tänker inte omfamna den. Jag ska vara på mitt rum tills jag blir ett hungrande skelettmonster som väntar på någon slags natur. Någon slags glittrande inspiration som får mig att aldrig mera bli ledsen eller elak. För då har jag förstått vad det hela går ut på.