Mina spindelvävsmuskler sträcker på sig. Jag känner mig blå, som om små blomknoppar slagit ut på min hud. Blodkroppar... Det stramar så konstant i bröstet. Som om en stor svart drake sitter och sprutar slemfylld eld mitt i mellan mina lungor. Slemmet stelnar. Sedan flyger draken med sina nålfyllda vingar rätt upp och ut mellan mina hjärnhalvor.

Jag reser mig upp ur min mumifierade stol och spyr galla över alla jag möter. Stänger in mig i garderoben, rädd för mig själv och allt det jag säger. Rädd för getingar som sticker hål omplaskande av min hjärnvätska. Rädd för gigantiska händer som greppar genom väggarna när jag sover. Rädd för er alla, för dig...