Hej. Jag tänkte dela med mig med en liten text till er. Jag är snäll och jag kan inte sluta knäppa mina öron.

 

Staden brer ut sig. Det saftig gräset vid Ekonomikum. Vid kvällen, den heta luften över restaurangerna och pubarna. Plommonträden släpper sin frukt ute vid förortsvillornas tristess. Ånga från drunkna rop stiger upp mot himlens gamla övertro. Månen grimaserar ner över studenterna med utlandsdrömmar. Armarna som kliar av längtan över en bardisk. Knivarna över Barbarien. Varje kväll kommer min enda vän hit och blåser imma över fönstret. Han är, likt mig, bedövad under denna bedövande och steltunga vätskan. Han passerar vi elvaslaget, klädd i sitt plommonstop och fårskinnsväst. Tar sig igenom hopen av människor som skränar, sätter sig på andra sidan glaset. Han är så starkt parfymerad att doften av mysk och sadelträ når mig.

Sedan ser jag honom i ögonen under skuggan av hattbrettet och en förtrollad strand och ett förtrollat fjärran finns. Jag tar mig en klunk av den beska ölen medan min själs viningar, endast anförtrodda mig, bildar en grund i det fjärran där bruna, bottenlösa ögon blommar på en strand. Han blåser på glaset och skriver så jag kan läsa "Öl är mitt kall, kall är min öl" men på hans bord står bara ett vinglas.