Läppstiftet glittrar så när jag för det mot ögonen för att inspektera. Pärlros, det är en ganska bra beskrivning. Jag för stiftet mot läpparna och målar. Jag hade jobbat på sminket idag, det börjar bli en hobby. En riktig sextiotalstanke. En del av löven har fallit nu, jag sparkar på dom och den sista unsen av gott humör försvinner när jag stiger innanför dörren. Livet och människorna kastas emot mig och jag blir svag, jag kan inte. Försöker koncentrera mig på Vissi d'arte från tosca. Jag levde för min konst, jag levde för min kärlek. Jag gav juveler för Madonnans mantel, Jag gav min sång till stjärnorna, till himlen, som log med mer skönhet. I bedrövelsen timme, Varför, varför, åh herre. Ah varför belönas jag såhär? Ett leende som jag besvarar, ett skämt jag skrattar åt. Jag vill gå. Låt mig gå. Går förbi, orkar inte. klarar det inte. Brister i gråt i skydd av toalettens väggar. Ni får aldrig reda på det. Finner mig själv helt stum i ansiktet och dom stirrar på mig på gatan. Kan inte hålla den dåliga fasaden uppe när det inte finns någon nära att hålla den uppe för. För det gör ont. Och det gör ont inuti också. För det finns inte mer. Det är borta. Sista stegen mot den sista dörren. Stänger och sjunker ihop,
sen sjönk jag ännu djupare.

"Everything passes away, Roses subside, paper turns yellow, scents lose their freshness, youth eclapses, dreams are left behind. But each instant paints its own picture in the eternity. Something much more considerable always stays. You stay. And I stay too. Each petal from every flower remembers us. Each movement of sky means us. Each whisper of time means us. Let’s go on like this, forever!"
  - Benjamin Lebert

Kudden är stel av smink och gamla tårar
ändå är jag lättad
Jag skjuter allt ifrån mig
men det kommer tillbaka igen
Livet har förändrats och kommer inte bli det samma
Jag är för stolt för det

ett kaos finns här inne och jag kan inte förstå. låt mig förstå. snälla.. för jag vet inte vad jag ska göra och jag vet inte vart jag är. är jag arg? är jag ledsen? varför strömmar tårar och varför kan jag inte göra något åt det? jag kan inte vara med människor. jag kan inte prata med dom. jag kan inte se dom i ögonen. låser in mig på toaletten för att komma bort och för att försvinna. men jag kan inte. jag finns här när jag inte vill. och jag hatar det. och nu är allt annorlunda. och jag kan inte. och jag vill inte. jag behöver stöd nu. jag behöver något annat nu. och tårarna kan inte stanna inne nu. dom svämmar över på dom mest olägliga ställerna. och jag klarar inte väntan till hemmet där dom kan flyta fritt. dom svämmar över

blod blandat med salt

Solens nedgång här
Violetta vågorna -
Körsbärsblom i vattenfall

Vindens eldflugor
stjärnor på himlen klara
Faller som venus i hand

Mina händer hänger här
Glasvita innan de faller
Greppa färg förbehållslöst
och mig är inte längre borta

Många saltdroppar svänger svekfullt
Svalkande, berikande
från fingrar krossade, splittrade
Miniatyrgår över bladen

Min knut kramar känslan
Spottad och späad
längtar efter dig att bli mig
att blir oss, långt bort

Du kan bli mitt fort

Fågeln har flygit från mitt bröst och detta har färgat mitt ansikte av avund, svek och fara. Du är mig inte kär. Carmelita kan inte trösta mig, skönhet skrattar mig i ansiktet innan hon lämnar mig. Stjärnglansen från staden snurrar fort och pumpar som en pistong, Jag virvlar med i dess oroliga orkanblåst, kan inte sluta. Måste ingenting, måste hitta vägen in... Gröna träffar dom mig som en glashand mitt i ansiktet, splittrad, vacker, glittrad. Dessa underbara klänningar av sandtvättat siden och crêpe snurrar omkring mig, jag kan inte nå dem. Carmelita dansar i orkanens öga och ger mig en ond blick. Jag är du, suckar hon, om du bara hade varit bättre. Försök fånga mig, jag är din, försök lite mer. Jag sträcker mina långa, stora armar efter henne. Vinden, vinden den har mig. åh, jag är din, min vind. Var säsong har potential att förtrolla och förvilla. Azaleans blad är rosa och förspillda. Den blommar några få veckor om året för den första kärleken, hon har azalea i sitt hår när hon dansar i sin sagolika lustgård med påfågel och vattenfall. och jag plockar det röda äpplet, i min jakt efter henne och vägen in från vindens hus.