Mina spindelvävsmuskler sträcker på sig. Jag känner mig blå, som om små blomknoppar slagit ut på min hud. Blodkroppar... Det stramar så konstant i bröstet. Som om en stor svart drake sitter och sprutar slemfylld eld mitt i mellan mina lungor. Slemmet stelnar. Sedan flyger draken med sina nålfyllda vingar rätt upp och ut mellan mina hjärnhalvor.

Jag reser mig upp ur min mumifierade stol och spyr galla över alla jag möter. Stänger in mig i garderoben, rädd för mig själv och allt det jag säger. Rädd för getingar som sticker hål omplaskande av min hjärnvätska. Rädd för gigantiska händer som greppar genom väggarna när jag sover. Rädd för er alla, för dig...

Bestämde mig för att twitter är vad man ska ha

 

 

Jag bor i ett sandslott med höga pelare som kastar gnistrande skuggor. 

Min hjärna och jag vandrar här bland ölsaft, cigarrökelse och bilder av azurblå kroppar som stretchar sona arbetarmuskler. Jag häller mysk över dem en moderskyss innan jag slår dem med skampålen. 

Grönt pumpas ut i väggarna av slottets aortaliknande center och efter en alldeles perfekt tidsrymd förvandlas allt till blad. Ensam är jag, omringad av alla vackra ting som bildar mitt liv. 

Jag röker min dromedarcigarett och kyrkotonarter ekar under takets knoppiga valv. Lägger mig under mitt kokongtäcke och bryter sakta sönder hjärnan.