Namnsdag

Jag gjorde iordning mango, men jag är inte ens sugen längre.
-
Jag skulle baka chokladpaj, men jag har ingen lust längre.
-
Jag satte igång igång en video om Renoir's Moulin de la Galette på Khan Acadamy, men jag ville inte se klart på den.
-
Jag planerade att ha en bra dag, men jag bråkar och gråter bara.
-
Jag försökte lösa ett problem, men min hjälp avfärdades.
-
Jag känner mig så arg och aggressiv, hela tiden.
-
Jag tror en bit av mig förstördes och exploderade i tusen bitar den sensommarkvällen.

Vår snart

Tänk på stenen, i somras
och våra kinder blev förgyllda av kvällssolen
Det var ljummet
Bilar körde snabbt förbi
Prat om i princip ingenting
det fanns inte mycket att prata om
bara sommar
och bara ben

Havet

Jag längtar efter havet. Jag vill kunna flyta på ytan när solen går ner och känna hur havet slukar mig, och sedan så sjunker jag sakta. Andas in havets glans och känna mig hemma. Känna saltsmaken på mina läppar. Känna lugnet.

Konstant

Konstant medveten, konstant omedveten!
Jag ser inte det jag vill se och det jag ser gör mig konstant sökande.
Vad är det som betyder något egentligen? jag vet.
Att gå förbi sina gränser. Att tänka klarare. Att förstå mer.
Att känna världen i alla dess paradisiska färger.
Det är det jag vill göra. Leva.

Gamla bilder och minnen



Tanke

Jag önskar jag kunde se de små miraklen i vardagen...
Men jag övar på det!

Upphittat papper


Tungt

Varje muskel i min kropp väger bly. Det känns om någon dragit isär mig och satt ihop mig helt fel. Sakerna i mitt rum hopar sig och faller ner över mig. Inte ens sömnen känns lugn längre, cementväggarna sänder bara ut iskyla och böjer sig över mig. Jag.. fryser, och hela lägenhetshusets tyngd ligger på mina axlar. Jag fryser verkligen.

Förfrågan

Jag läste häromdagen att nutidens litteratur har blivit en slags självbiografi, man beskriver sig själv istället för att beskriva det som är vackert i världen. Men hur kom det sig då att alla började skriva om sig själva? Är det inte så att vi alla är unika och att det land som finns inuti oss är minst lika vackert som det utanför oss?

.

Orkar inte riktigt bry mig längre

Stulen men stolt


Undrande i mitt blommande rum

Men varför älskar han mig inte då?
Är jag inte tillräckligt?
Är han inte kapabel?
Är jag inte värd?
Är han känslokall?

Jag vet inte. Jag kan bara spekulera, aldrig fråga.

och det äter mig inombords. Jag känner, men jag kan inte känna fullt ut. Jag kan inte lita fullt ut, inte gå hela vägen. Jag är fast någonstans i mitten.

Är det verkligen det jag vill ha? Är detta allt jag är värd?

Stolt?

Jag vill älska, det vill jag verkligen
Men jag är alldeles för stolt
Det är som att min hjärna bestämt sig att inte älska honom förens han gör det
och det gör han inte
och med ett ätande hål i bröstet fortsätter jag

Vit

Glitter och glas
Jag brukade se igenom mina händer när jag höll dem framför mig
Nu rinner det färger igenom vattnet i mina fingrar
Agression och impulsivitet 
Stillhet och lycka
Allt blandas tills den enda färgen jag ser är svart

Jag vill leva sådär rent igen

Fråga

Om man bryr sig för mycket, är det kärlek då?

Han

När han skrattar efter han retats med mig
När han vaknar naken bredvid mig
När han släpper ut håret
När han har det uppsatt
När han har hängslen
När han kollar på mig med sängkammar-blick
När han åker longboard
När han har sin ohyggligt fula halsduk
När han kysser mig inför sina vänner
När han kysser mig överhuvudtaget!


Vindar i 35 KM/H

Han skapar ett stormande hav inom mig.
Ena stunden, glittrande med ljusa vatten
Andra stunden, blixtrande och hjälplöst borttappad


Dagens vykort


...

och återigen sitter jag här och väntar vid telefonen.

Déjà vu, någon?

Brev

http://letterstocrushes.com/letter/232245

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0