Hon låter pannan vila mot fönstret, det är ljust därute.
I ett ögonblick av inlevelse öppnar hon fönstret och hoppar ut
Därute finns det inte en enda människa, hon vill inte se dom.
Hennes kropp rör sig mot motorvägen
Hon vill inte ut till omtåliga ängar eller vattendrag att reflektera vid
Hon vill gå till det smutsiga, till rörelsen, rosten och röken
Kanske är det också romantiskt, vad vet jag?
När hon kommer fram har hon rispat upp fötterna på stenar hon gått på
Hon glömde skorna nämligen
När hon efter några timmar smutsat ner sig tillräckligt och antagligen nekat ett antal erbjudanden om lift går hon tillbaka
Hon vet inte vad hon vill, hon stannar och går, stannar och går igen
När hon kommer till sitt hem låser hon dörren med dubbla järnreglar
Hon vill inte att någon ska komma in
Bara den rätta får komma in

Hon är galen, vad är det egentligen som händer?
Ironi, vad vill de egentligen?
Självdistans, är det åtråvärt?

Hon vill inte ha med någon av de människorna att göra, de som förminskar sakerna som är viktiga.

Hon orkar inte med dom

Hon förstår inte vad hon vill
Stående framför garderoben stirrar hon in i den
Det finns inget där hon känner för att sätta på sig
Plötsligt för trött för att stå sjunker hon ihop mot väggen
I huvet snurrar skivan av hennes senaste favoritband
Hon skiter i allt annat

Först en svagt lila strimla över takens hus
Sedan börjar den färgas rosa
Hon har aldrig gillat färgen rosa

Den nya dagen kommer men hon tänker inte ta del av den
Hon föredrar natten
Den tid då hon kan gömma sig, gömma sig vart som helst

Om du var min, tänker hon när hon står i fönstret
Det lila Ljuset