Knäpper i öronen, ögonen grinar illa. Gatan är lång, bilarna på fel sida. Tutandes. Pilar sölar ner marken och där borta står det någon åskslagen. Jag virvlar förbi och bådar gott för framtiden. En svart massa som flyger. Det vackra folket går förbi och jag krymper flera decimeter. Men nej, Jag tillhör dom nu. Sparkar en lyktstolpe och reser ragg. Jag talar engelska men jag tänker än på svenska, och jag slutar inte gå. Jag har ingenstans att bo ikväll. Inte en enda själ i denna stad känner mig. Vid en pub står tre tjejer. De skrattar och kikar nyfiket på mig. De sticker händerna i fickorna och tuggar sina tuggummin. Just när jag passerar dom kurrar min mage ljudligt. Jag ler urskuldande mot dom och fortsätter vidare. Mina skor plaskade i vattenpölar. Sedan står en av tjejerna framför mig. Hon är längre än mig med brunt hår som går till midjan.

  Hey! Why don’t you come with us?, Hasplar hon ur sig på klingande brittisk engelska, hennes armar fortfarande svängandes efter springturen. Hon likande ett skrämt rådjur.

  Should I?, frågade jag tvekande, rädd för hennes vackra ögon.

  Of course!,  nästan ropade hon och tog mig under armen, we’re going to grab something to eat.

  I don’t have any money.., svarar jag harmset. Hon såg på mig och log.

  Hmm, okay. I’ll buy you a burger now and you’ll treat me one when you feel like it, deal?

Redan där var vi vänner. Neonskyltarna färgade våra ansikten likt en rejvares den kvällen. Hennes rådjursögon var fyllda av förväntan när jag svarade

  Deal!

Kanske var det mina ögon som var vida. Plötsligt var jag Londonbo.

Det är mörkt nu. På fönsterkarmen syns tre näckrosor, fräscha och droppiga. Flygande hit och dit. Pekfingret är sårigt, blodigt och rått. Pekandes på flugor som alltför snabbt flyger norrut.

Jag borde börjat på Odysseus i måndags. Och varför kan jag inte sluta dra i såret? Det blöder ju. Det svämmar över. Svämma över.. Mina ord är någon annans, bara översvämmande från mitt sinne. Jag borde se mot den gyllene evigheten istället.

Det knakar i fönsterrutan. Jag reser sig upp och tänder ljusen bredvid näckrosorna. Blickar ner mot gatan. Det är tyst, Måndagsnatt. Höghus med svarta ögon. Och vatten som återigen flödar i vårt land.

Svämma över?, jag hade sett bilder från Japan där bilar forsade iväg som tvättsvampar i en ström. Är det så ett översvämmat sinne ser ut? Nej, vattnet måste vara klarare. Kristall-likt och ljuvligt. Ja, så måste det se ut. För varje dålig sak som händer människan, måste nio bra saker hända för att väga upp. Är vi inte ett vekligt djur på det sättet? Kanske… Men, nu när jag har vetskapen om detta ska jag använda den. Imorgon ska jag göra nio bra saker för andra.

 Det är mörkare nu. Trötthet grusar mina ögon och målar väggarna svarta. Känguruskinnet på golvet är fridsamt och mjuk mot fötterna.

Jag börjar med att le. Bara en dag. Jag ska le mot alla.. Kanske inte världens jävla smile men lite. Det kommer bli en bra dag. Jag gör ett armband.. Blåa pärlor vilade under ljusen, inom en timme kommer de blivit förvandlade till ett vitt band med lysande blåa pärlor på.

Jag hade köpt dom i Spanien. Avokadoträdet i hörnet behöver både sol och vatten. Vita väggar som fladdrar. Jag rester mig och störtar i säng.

Vad är det med min generation, egentligen? Vad tog glöden och lusten vägen? Revolutionen! Vi behöver bli arga. Hur ska jag kunna sova nu?

Sänglinnet prasslade nytvättat. Det hörs knäppanden mot fönsterrutan. Kylan kryper sig sakta på från springorna i dörren. På gatan rullar symfonier.

Om jag lyssnar på Preludiet till en fauns eftermiddag så kanske det funkar. Jag träffades av de första tonerna och leddes genom Pans värld där nymferna sprang förbi som i en töcken. Det var sol där som silades av löven och bildade ett grönt tak av krispig midsommar. Hjärtat slog igen och planer var vakna.

Hur kan något vara så vackert? Hur FÅR något vara så vackert? Åh, bakhuvudet fylls av lättja och flin. Här vill jag vara just nu. Revolutionen blir av imorgon.

Jag somnar.

Jag känner det i mig.

Jag känner det i mig nu.

Det dunkar.

Det smälter.

Åh, det tar mig över.

Och ger mig sedan tillbaka.

Till världen.

Om jag kunde skifta färg skulle jag inte nöja mig med en.

Jag skulle Skifta.

Ser ni hur jag skiftar?

Ser ni hur det blöder tillsist.

Det är härligt.

Lust har fångat mig nu och skapat ljuva motsättningar i min kropp.

Jag är där jag ska vara.

Jag är där du vill ha mig.

För jag finns i dig.

Jag finns i ditt minne förevigt nu.

Känner du det?

Hur färgen smetas över dig?

Vilken nyans är du?

Vilken nyans är jag?

Du bestämmer.

Insmord och färdig.

En njutning som inte släpper taget.

Jag tänker låta mig själv bli arg. Jag har frågat mig själv vad jag ska göra och svaret har jag nu funnit.
När pratade jag senast med en klasskamrat utanför skolan, ansikte ¨mot ansikte? Jag tänker men kan inte komma ihåg. All denna teknik har tagit över våra liv och dödat allt mänsklig kontakt! Ingenting spontant! Var har den äkta kommunikationen tagit vägen? Var har äkta kärlek och vänskap tagit vägen? All denna materialism för oss längre och längre ifrån varandra!
Jag har en vän, en väldigt god vän. Henne har jag inte träffat utanför skolan på flera månader. Vi pratar inte längre. Den vänskap vi hade har förstörts av distans, en distans som vi skapat med också all denna moderna teknik.
Jag VILL inte smsa dig! Jag vill inte ens prata i telefon med dig! Jag vill se dig, jag vill kunna sträcka ut armen och hålla om dig, jag vill se dina ögon!
Allihopa blir vi isolerade, och jag vet inte hur ni känner inför isolering, men jag blir galen av den.

Vi blir lurade! LURADE!
Vi har alla blivit lurade att utsidan är det som är viktigt. Lurade till att äta snabbmat som gör oss tjocka. Lurade till att få en sämre utbildning än den vi vill ha. Vi låter oss själva passa in i ramen eftersom det är smidigast så, men jag har fått nog. Jag har verkligen fått nog med skit nu.

Jag stannade och såg dig
Du gick förbi

En blomma i döende form