Kropp
faller ihop
faller isär
bildar fula märken
överallt skapas ränder
Vad fan äre som händer?
Ett alternativ
Blomstring
Jag älskar att den enda stunden då jag till fullo kan uppskatta dem är när jag är ensam, när jag finner någon som jag kan vara i samma rum med och ändå kunna insupa hela rosens skönhet, då har jag hittat rätt.
Jag älskar färgen. Den är så ren, ärlig.
Lukten. Åh, lukten. Den är fri. Jag vill likna den vid mitt blod som för första gången spillts utan smärta, jag sitter i en båt på en sjö och sjön är inte längre skrämmande, samtidigt flyger sparvar övar mitt huvud. Jag vill famna buketten och begrava mitt ansikte i den jungfruliga knoppen.
Bladen är ändå min favorit. Så mjuka, veka. Jag har makten att dela deras skönhet mitt itu, men jag väljer att inte utnyttja den. Det är den största skönheten.
Eftertanke
Jag börjar sakta, sakta förstå att jag inte ens lärt mig hälften av vad livet handlar om än.
Samuelssons flickan
Om dig
Om mig?
Ja, om dig.
Långt silvrigt hår som faller över ryggen. Ett gott hjärta. En mjuk, mjuk kind. Alltid lika varm.
Du minns inte första gången vi träffades. Jag minns. Jag minns hur din mun verkade gå i ett, hur lätt livet verkade för dig. Du började nog redan då fylla mitt liv med dina ljusa lockar och ord. Du hade den ljusaste sopranröst jag hade hört, det var otroligt. Jag litade alltid på att du kunde stämman på kören, tack vare dig kunde jag tjuva mest hela tiden. Och du är vacker, blir vackrare för var dag.
Du betyder mycket för mig, du väger upp min svarta sida med ditt ljus. Tack.
Ensamhet
Jag är ensam, väldigt ensam. Men jag har mig själv att skylla, jag har valt att vara ensam. Jag tror ensamheten är närande. Den får mig att göra galna saker. Jag har stirrat på rosor under timmar, sedan kastat dom från fönstret. Jag har mediterat tills jag glömt bort mig själv eller hela promenader jag tagit. Jag har lyssnat på Matthew Dear liggandes på mitt golv, darrandes i takten till basen, låtit den tagit min själ till nästa nivå. Jag har totalt givit mig hän till mina impulser.
Ibland blir jag arg på min enslighet, undrat för mig själv om jag verkligen vill detta. Undrat för mig själv om jag stöter bort dom, om jag är lycklig. Jag finner aldrig något svar. Ibland blir jag också arg på dom, något som alltid leder till ångest. Vad kan dom möjligen göra utan mig? Är dom inte lika ensamma?
I slutändan är den enkla ekvationen den att ju ensammare jag blir desto ensammare vill jag vara /slash/ ju ensammare jag blir desto mindre ensam vill jag vara.
Nya kickar
Och du vill inte låta ögonblicken försvinna, för det är just vad det är. Ett ögonblick. Du blickar tillbaka, kanske till och med vänder dig om, spanar efter denna person som aldrig kommer återvända. Ljuvligt hur livet letar sig nya kickar.
Att inte kunna sätta ord
Att flyga
Asfalt
En man på en gata. Han sitter, en gitarr bredvid sig. Det är sommar och asfalten luktar varm, svettig. Han bär ett svart urtvättat linne, det hänger löst över brunbränd hud. Ingen klocka på handleden. Han är en mästare, foxy. Han slösar inte tid på enkelt prat. Aldrig hade jag sett en vit man med så svart hår, färgen liknades med olja. Jag tog tre långa steg och satte mig bredvid honom. Han tittade förvånat på mig
- Hade du väntat dig att vara ensam?, frågade jag. Hans mörkbruna ögon lös av förväntan, han såg äventyret som låg för hans fötter.
- Ja, svarade han kort, men låt oss vara vänner.
- Vänner?!, utropade jag, jag som trodde vi skulle bli älskare, konstnärer och allt därmellan.
- Det har jag ingenting emot, log han.
Vi satt där tills solen lämnade oss, då tog han min hand och sa kom. Vi gick men snabba steg, han med gitarren i högsta hugg, tills vi kom till en silvrig trädörr som han låste upp. Vi sprang uppför trapporna tills vi kom till taket. Ljuset var guldigt mot takets svarta plåt. På det taket såg vi solen ätas upp av medelhavet och älskade för första gången. Det skulle inte bli bättre.
Genomsnitt
Äventyr
Dagen fortsatte och orden från mina närstående suddade ut känslan av helighet tills den upphörde. Jag skall en dag finna den igen.
Papercut
Det vita pappret nuddade min nästipp. Jag sniffade. Doften var underbar, rå men smidig. Jag log, ögonen slutna och gömd bakom arket. Sniff. Snart skulle det tomma fyllas av färg. Ord. Livet. Jag kan inte säga att jag inte såg fram emot det, för det gjorde jag. Extremt mycket.
Pink Flag ur högtalarna, kanske kände jag oslipad lusta. Jag lyfte mitt huvud och andades in en sista gång, sedan var jag igång. Blyerts och karaktärens böjelse. Sakta skapas ett mönster, en tro. Du förstår nu vad du ska göra, och du gör det rätt. Du är värd hyllningar. Håret står upp på armar och ben, pappret doftar nu lätt stenigt. Men, en droppe blod som letar sig mot marken stör min frid. En skåra i mitt pekfinger som nu svider och rinner över av blod. Snart flyter blodet ut över mitt golv och en idé föds. Jag lägger pappret på golvet och gör tio stänk på det i Pollock stil. Utanför steg solen.
Barcelona
Jag har hittat ett billigt hostel precis vid La Rambla, utsikt över stranden. En ny plats i en vecka, nya vänner. Innerstadens sus och havets dus. Härligt och nytt.
Jag har en känsla att ni inte vill följa med, men säg bara ordet om ni vill.
Konstant
Jag hör bara Joy Division genom tunna lakan;
Nya tider väntar.
Beska
Linne
Längtan under Blåregn
Wisteria sinensis
En ny start
Delerium letar sig in
En man
Ett paket brända mandlar
flickor på rad
Sötma
Mjuka morgonar i stillhet
Övervuxna trädgårdar
Beska
Sälta
Näckrosor
Debussy genom tunna lakan
Kroppens mjukhet
Djupdykning
Bilden av Helios på mitt fönster
En gammal vän
Ett löfte
Drinkens beskhet
Sinnets helhet
Salt
Surhet
mina fingrar fingrar
hur överläppen skrynklar sig
Stolen snurrar
En myt
ett slott
salta tungor beblandas
hittar utomlands
armar siktas mot himmel
i nya vindar
Surhet
Sötma
skinnskor.
Nu och "Då"
känns som framtiden ligger under mina fötter
ett steg
en klippa
påflugna, nya
Äpplets gröna saft över mitt tandkött
surar ner tänder och händer
en sista njutning
den svarta kjolen går till anklarna
Vattenytan klys
sötma
