Lättande tankar
Men jag har nu kommit till slutsatsen att jag faktist är en person folk kanske gillar och vill lära känna, att det finns människor som bryr sig och en dag kommer bry sig. och det är värt en hel del, eller mer.
Berlin
dravel
och jag hoppas på dig
jag slår ner socker från hyllor
struntar i vita kristaller
som drar mig ner
och ner
och du fnyser föraktfullt
men vet du vad
fuck off
Jag är trött
på nersuttna, stinkande, blå soffor
samma vägar
samma klassrum
och jag är så trött
så ända in i själen
och jag fnyser föraktfullt
men vet du vad
fuck off
Berlin
Han satt mitt emot mig på tåget mot Berlin. Det var vår och alla de döda löven hade ruttnat bort. Istället fylldes kupén av grönt ljus från de saftiga ängarna vi åkte förbi. Han såg upp och log mot mig, fingrandes på ett vitt armband av linnetyg.
"Tack" sa han. Jag fylldes av gnistor och svarade
"Äsch, du gillar ju sånt där." Han log och fortsatte läsa Allen Ginsbergs Howl. Idag hade han svarta jeans i denim, en svart nät-tanktop, svart skjorta och en svart hatt över sitt brunlockiga hår. Om han inte hade haft sin bruna läderskor och ett vitt tygstycke runt halsen hade han sett så svart ut, men det funkar för honom. I hans ögon finns ljus.
"Vad handlar det om nu?" frågar jag. Jag har aldrig varit speciellt bra på att läsa, men jag gillar när andra berättar för mig. Han log men tittade inte upp från häftet.
"Åh, det är så mycket det handlar om hela tiden, Cora. Jag tror inte riktigt jag kan beskriva det." Jag fnös till.
"Jo, försök!"
"Han ser de allra största tänkarna av hans tid gå under, hur dom svälter och hur dom nakna går nerför gatan i jakten på ett fix."
"oj.."
Sedan satt vi tysta.
Ögon i min rök
Cigaretter, och cigarettrök. När jag var mindre brukade jag hålla andan när jag gick förbi människor som rökte. Jag tog ett djupt andetag och tittade föraktfullt på dem när jag gick förbi. Det gör jag inte längre, det passar sig inte. Dessutom har jag börjat gilla röken, så istället för att hålla andan andas jag in så mycket av röken som möjligt. Njuter av det.
Jag brukar ha en dröm där jag står i ett stort ljust rum med viktorianska fönster. Människor jag känner eller inte känner finns ibland i rummet, de småpratar med mig där jag står framför fönstret och ser ut på ett engelskt landskap med en sjö. Och jag röker, storröker, cigarett efter cigarett efter cigarett. Så fort cigaretten tar slut tänder jag en ny med en guldfärgad tändare. Och ingenting är njutbarare än att känna röken i lungorna, att låta den stiga mot taket med stuckatur och sedan föra cancerpinnen mot läpparna igen.Jag kollade upp vad en sådan dröm skulle kunna betyda och jag fick två svar. Antingen så oroar jag mig för att en människa som står mig nära ska komma på mina hemligheter eller så ska jag träffa en flörtig person. Själv tror jag att jag mår bra, jag mår ju bra när jag vaknar.
Jag har inga planer på att börja röka. Om någon bjuder mig tackar jag ja, men jag tänker aldrig börja röka för rökandets skull. Det är onödigt. Men vem vet, jag kanske ändrar mig, det skulle inte vara första gången.
Med min vaxduksbok på Heathrows flygplats
Mer Mer och Mer
Förstörs här där lite är allt
Gy-lle-ne
Gy-lle-ne
och igen
Ev-ig-het
Ev-ig-het
som finns här
Lugg som faller, hår?
och tusen olika språk
i mitt huvud
igen
och igen är jag på vägen
tjut
och jag känner den ljumma smaken av mat jag äter imorgon
och nästa vecka
för det är nu
och det är igår
och jag hatar mina glasögon
men snart försvinner dom
som dom försvunnit förr
precis som dom finns hos mig nu
och jag tror mig hålla en alldeles för hög klass
i svinrygg och fuskpäls
slå mig av mina fötter imorgon
så vet jag det idag
och kaffe och noter och läder och rosor och luggar kommer inte betyda något då
precis som det gör nu
I mig, Över mig
När var du under mig?
Jag har varit över och under dig
och en känsla i magen säger sluta nu. Den gyllene evigheten slutar inte. Jag kan inte sluta då.
I wish we had some more time/so we could spend this night tomorrow
Idag har jag nynnat på wish we had. Ni borde också göra det.
så klicka här!
o
han finns han finns
mitt huvud öppnas av en gigantisk elektrisk burköppnare
Min uppväxt i skolan
femte klass
Jag hade alltid varit en av de bästa i klassen, jag var smart och jag hade bra minne. Jag trodde man alltid skulle handla rätt och att alla faktist gjorde det. Jag hamnade till och med i slagsmål med en kille som mobbade en tjej i klassen en gång, och jag gillade henne inte ens. Jag kommer ihåg min första historia och min första dikt jag skrev. Dikten handlade om fred, historien om en flicka som förlorat sin pojkvän i en bilolycka. Historien slutade med att flickan dog och träffade honom igen, isak, och jag trodde den slutade lyckligt. Aldrig slog det mig att den faktist slutar olyckligt med att hon dör. Jag gick till skolan och skötte mig, men en dag slog det mig. Varför ska jag göra allt perfekt, varför ska jag alltid göra mina uppgifter och sitta här tyst när mina klasskamrater får göra vad de vill och aldrig blir tillsagda. Jag slutade ta ansvar och respektera läraren på samma sätt.
åttonde klass
I sexan hade jag bytt skola till kunskapsskolan, och det var perfekt. Jag hade aldrig gillat att vänta på andra eller känna att jag låg efter. Jag kommer ihåg en speciell uppsats vi hade. Hela natten hade jag suttit uppe och jobbat på den, och den vart bra. Stolt gick jag till skolan för att lämna in den, när jag väl kommer dit säger alla att dom inte gjort den. varför frågar jag, har man en deadline så har man, den ska hållas. Nej, eftersom nästan ingen hade gjort uppsatsen så flyttade läraren deadlinen en vecka och just den här gången bröts nått inuti mig itu. och så var det alltid på den skolan, man kunde alltid lämna in uppgifter senare. Jag slutade respektera dealiner och lärare.
2:an
Just nu sitter jag och skriver på en broshyr som ska in till psykologiläraren på tisdag, men varför ska jag göra det? Vad har det för mening? Varför ska jag jobba för någonting när jag får allt serverat till mig? Finns det ens några regler i skolan längre?
Jag gör det som måste göras, men utan glöd.
Jag är inte lägre like modig, kvick eller punktlig som jag en gång var. Jag har växt upp till en sämre människa, och jag skyller det på skolan, mina föräldrar och mig själv.
Häromdan träffade jag min gamla lärare på teatern. Jag hade svart sextiotals sminkning, en mörkblå tröja i sammet, strumpbyxor, högklackade skor och en lugg som kysste pupillerna. Hon tittade på mig och sprang förbi. Kände hon inte igen mig? Var hon rädd för mig? Hon skrev på min utvärdering i femman att jag hade skinn på näsan.
På
bara för en stund
och sen skulle det vara okej
Ark
Vänder mig om och där står det. Klöver tio. Hånler det åt mig? Jag kan inte skriva om det, men jag måste. Det är min uppgift, och jag kan inte. Jag har ingen som helst relation till klöver tio, inga känslor. Och utan känslorna blir mina verk meningslösa, meningslösa och färglösa. Det är inte mitt inre. Mitt inre fästs på papper för att ge min själ en skugga och för att göra livet verkligare. Dessa papper betyder ingenting i mitt dagliga liv och de har ingen inverkan på mitt beteende mot er alla, men jag existerar med dessa blad.
Jag packar ner flöjten och plockar upp min anteckningsbok i läder från golvet innan jag lämnar rummet.
ARG
Jag hatar att bo här
hatar att bo här hatar att bo här
Vill inte bo här, men måste bo här
och jag hatar att bo här
Få något
en spegel i miniatyr
ett nytt ljus över mig
över mig och dig
och kom hit så ska du få något
innan vi påbörjar
våra sju år av olycka
men också mest lycka
Ljus
Om hösten
Alléers lövfall regnar
i vattenfyllda sängar
Höstfruktens bad i dimsjöar grunda
för ett flygande töckens vägnar
Håller våra sjungande sinnen sunda
Knackande fönster i vinden gungar
Glittrande grå gastar här stunda
och allt de mig tillägnar
Ny elektricitet strömmar in
leds i min träiga sjö
här ska det aldrig dö
och du visar upp en ny min
snart ska löv täckas av snö
aldrig mera säga adjö
Låt oss fara till någonsin
Du över mig stjärnor strö
Bladfällningens tårar förvandlas till vin
och därborta står en rödgul mö
Mörk man över linjer går
sparkar löv i nordlig riktning
nu helt klar över sin inriktning
Låt oss rycka i nattens mörklockiga tärnas hår
sedan bada i hennes nya skiftning
och han stänker grumligt saltvatten i sår
han kastas i taggiga björnbårssnår
- i min diktning
Frustration
Svag
det skulle väll vara osannolikt, eller åtminstone ovanligt
Ensam, ensamvargen
och jag har alltid varit ensam
Jag kan inte se mig själv med någon
för det skulle väll vara osannolikt, eller åtminstone ovanligt.
Det skulle inte kännas rätt
För det finns bara en Maria
och det är så jag vill ha det
och det är så det kommer bli
Ensam i mina lägenheter
Om hösten
Återigen rykte det till i armen. Lewis drog iväg och jag drog tillbaka. Han hade aldrig lärt sig att uppföra sig, och åtta år senare blir jag fortfarande lika arg när jag går ut med honom. Jag suckade och min andedräkt blev till klar,klar dimma mot lyktstolpens ljus. Lugn. Jag gick längst Afzeliiparkens gång. Löven hade tappat greppet om grenarna och de föll i ljuset från lyktstolparna. Rådhusgatan såg ut som hämtad från 1800-talet ikväll. Kullersten och den gamla klockan. När jag rundade hörnet till kvarter Kaplanen ser jag någon komma gående mot mig, när denna någon träffas av ljuskäglan från lyktstolpen ser jag att det är en man. Han bär en luva över lockigt hår och han lunkade fram, sparkande på löven. Jag stod helt stilla och tittade på honom. Lewis sniffade på huskanten och jag följde mannen med blicken. Det var något speciellt med honom. Han närmade sig och för var steg verkade tiden gå långsammare. Han tittade upp från trottoaren och mötte min blick, han log när han kom jämsides med mig och han stannade. Jag skrattade nervöst när han böjde sig ner för att plocka upp ett löv som han sedan räckte mig. Jag sträckte fram handen för att ta emot det, i samma ögonblick upptäckte Lewis honom och han blev överfallen. Han skrattade till
- Vad heter den?, frågade han samtidigt som han hukade sig ner för att hälsa.
- Han heter Lewis, svarade jag nervöst. Jag hade aldrig pratat med någon som honom förr.
- Vad fin han är. Är du påväg hem?
- aa
- Får man komma över på en kopp kaffe?
- Ö, ja det kan du väll.
Vi flinade mot varandra och började gå mot lägenheten, sparkandes på löven.
Och ensamt är mitt sinne
O, meningslösa kväll. Ja, jag är ensam.
Så borta för det, inget alltför nära.
Kan vi inte bara vara hjältar?
de 4 procenten
Vi skulle vara de bästa.
Och jag har aldrig upplevt kärleken
aldrig i hela mitt liv.
Och ensamt är mitt sinne, ikväll.
Ur läderklädd bok
Hur länge kan jag sitta här innan jag fylls av en instinkt? Är det viktigt att sitta här?
Jag är i alla fall inte tillräckligt viktig för att inte sitta här.
Spindelnät
Jag vet inte dess namn
Men den delar sig som ett spindelnät
och det är underbart att se
En evighet
Jag lämnar dom överallt
För en sekund är en evighet
och en evighet är en sekund
Det betyder att du finns hos mig nu
du kommer alltid finnas här
