Han andades tungt mot fönstret, hans kind fastklistrad mot rutan och ögonen stängda. En tunn hinna hade bildats av hans andedräkt på glaset.
 ”Mhm. För vanligt. Nä.” Han mumlade i sömnen och gjorde imman större. Jag fnittrade som en liten skolflicka och kände hur tåget började sakta in.
 ”Du, vakna!” Jag skakade om honom, någonting som var nödvändigt eftersom han alltid sov så djupt. Sakta öppnade han ena ögat och såg förvirrat på mig innan han greppade var han var.
 ”Bara tre minuter till, mamma.” sa han och log som ett barn.
 ”Vi saktar in nu.”
 ”Halleluja!”
Han reste sig upp och började samla ihop våra saker som låg spridda över hela kupén. Jag hjälpte till, vi blev klara i tid till att tåget stannade. Då kastade vi våra sjömansväskor på ryggen. Korridoren var fylld av folk. Jag gick först och gjorde plats med mina armbådar, han gick efter och sa några ursäktade ord på tyska. Luften på stationen var tjock av rök och svett. Jag fick lov att hålla i hans bälte för vi inte skulle komma bort från varandra. Människorna tryckte på från alla håll.
 ”Vet du vart du är på väg?” min röst lät så liten under allt oväsen.
 ”Ska jag vara ärlig så har jag ingen aning!” han skrattade och fortsatte gå i samma rikting som folkmassan.
 ”Jag är hungrig!” ropade jag över larmet.
 ”Jag med, men vi måste ta oss inåt stan där maten är billigare.” hojtade han över axeln.
Tillsist kom vi fram till U-Bahn där vi köpte biljetter och steg på tunnelbanetåget. Väl framme vid statskärnan hoppade vi av tåget och sprang uppför trapporna mot stadens nattljus. Gatorna av Berlin var vilda och inbjudande, musik dunkade ut genom dörrar, människor klädda i aftonklänningar, jeans och skinnställ gick längs promenadstråken. Lukten av cigarettrök fanns överallt, att hålla mig borta från att röka skulle bli svårt här. Vi hittade tillslut ett ställe som sålde sin schnitzel med pommes för fem euro. Vi betalade och slukade allt inom tre minuter. Folk stirrade på oss där vi stod mitt på trottoaren, skrattades och ätandes som vi aldrig sett mat förr. Jag tog den sista pommes fritesen, han kastade papperstallriken och fattade sen min hand. Han sprintade iväg med mig hängandes bakom sig, som barn sprang vi mot röd gubbe och hoppade över vattenposter. Vi stannade när jag inte längre kunde ignorera mitt skrikande håll i sidan.
 ”Du är minsann en riktig klenis.” retade han mig. Han petade mig i sidan, jag grymtade till och hukade mig ner. Han kom ner till min höjd och inspekterade mina ögon. Han lutade sig snabbt framåt och nuddade mina läppar med sina, innan jag hann reagera var han borta. Jag kände hur mina kinder blev röda.
 ”Vad var det där för?” Stammade jag fram
 ”Jag tyckte det var dags.” Med ett snett leende tog han min hand och gick in på närmaste bar.

Att skapa var hans liv, och det blev tillsist även mitt liv. Han kunde komma hem till mig mitt i natten med ögonen fyllda av ångest, han hade en evig kamp i sitt bröst mellan det han borde göra och det han ville göra. Mina ord till honom när han höll armarna om mig i min hall var ord av värme.
Och han var verkligen bra på att skriva. Jag häpnades gång på gång över klarheten och instinkten i hans texter. Han kunde få dig fnittra, gråta och känna ett extremt lugn. När han först kom till mig med sina verk så blev jag extremt avundsjuk, men jag lärde mig att tämja avundsjukan och såg då hur extremt begåvad han var.
Jag stöttade honom i det han gjorde och han stöttade mig. Mer kunde vi inte begära av varandra.

Idag var det en sån dag då jag upprepade för mig själv att han finns.

 "Är det okej att inte veta vad man vill ha eller göra i livet?", sa jag tyst. Eftersom tåget lät så mycket blev jag förvånad över att han ens hört vad jag sagt.
  "Såklart det är okej." Han såg på mig, hans ögon fulla av allvar.
  "Hur kan det vara okej? Jag vet inte vem jag vill vara, vad jag vill göra eller vilka saker jag vill ha! Jag är ju ändå 20 år."
  "Men jag då? Tror du jag vet vad jag vill?" han såg ut genom fönstret med mörka ögon.
  "Du vill skriva."
  "Nja, det är mera så att jag måste skriva, men det vet du ju redan." Han log och jag suckade. Ja, det visste jag redan. Han hade berättat hur han mådde då han inte hade möjligheten att använda sig av penna och papper. Han blev förvirrad, ibland till den grad då han blev illamående.
  "Men jag har ingenting som ligger mig så.. nära hjärtat. Jag har ingenting jag egentligen är bra på!"
  "Du är bra på att göra mig glad."
  "Och det kan man bygga ett liv på!" utbrast jag. Han skrattade, lät hatten glida en aning bakåt på huvudet och kom över till min sida. Han satte sig bredvid mig, insisterade på att jag inte skulle oroa mig för framtiden och sedan knäppte han till mig på näsan.

Jag stannar alltid uppe längre än vad jag borde. När sömnen kommer och knackar mig i pannan så stannar jag alltid uppe minst en timme till. Anledningen till detta är att jag känner mig levande om natten, så mycket mycket mera levande än om dagen. Jag är leopardhonan som jagar om natten och observant sitter i träden på dagen. Min kreativa sida slår ut och jag blir en konstnär. Hög på sömnbrist.

Damen hade för länge sedan stigit av tåget nu. Jag satt och tittade på honom under lugg. Hur länge hade vi känt varandra egentligen? Jag tänkte tillbaka på den där kvällen. Jag hade gått ut för att röka. Det var så kallt att jag inte ens kände cigaretten mellan fingrarna. Snön hade bildad stora moln under gatulyktorna, men mitt nikotinberoende var alldeles för starkt för att undertryckas på den här tiden. Någon kom ut från restaurangen bakom mig men jag vände mig inte om för att kolla. Jag blåste en rökring för min egen underhållning och just när den löstes upp stod han där brevid mig. och det kändes så naturligt, som att det var något rökringen hade förutbestämt. Från den stunden var vi bästa vänner. Det var nu närmare tre år sen. En dag förra veckan satt vi på ett café, jag med en mocca, han med svart kaffe, som alltid. Jag läste någonting att Max Liebermann var från Berlin och helt plötsligt satt vi på ett tåg. Att vi inte hade några pengar bekymrade vi oss inte för, vi klarade oss alltid.

Så många män
Så många män
Så många det inte finns för mig

En dag promenerade jag ner mot bryggan. Solen skulle snart gå ner. Det var hett ute, gräset var brunt och förtorkat. Jag gick med händerna i fickorna och blåste håret från pannan och för många känslor tog mig i huvudet, ett tryck från alla håll. Vägen dit var kantad av sommarstugor från sjuttiotalet och långa rader av brevlådor. Snart var jag framme vid bryggkanten. Jag ville bada men vågade som vanligt inte, istället såg jag bort mot horisonten och öarna på andra sidan sjön. Jag lyfte mina armar så jag bildade ett kors och låtsades slukas av solen. Snart kunde jag känna smaken av saltvatten mellan mina läppar. Vattnet kluckade under bryggan, ibland slog en fisk i vattnet. Jag tog ett djupt andetag innan jag sänkte armarna. Sedan knäcktes bryggan under mig. Jag slog hårt i vattnet och sjönk meter efter meter. Efter ett tag stannade allt och jag blåste ut all luft ur lungorna och kände vattnet ta tillbaka sin plats där. Här stannade jag tills solen dog. Sakta reste jag mig upp och gick hem.